Det senaste dygnet har jag funderat på vad som händer med Socialdemokraterna, inte minst i bl.a. bloggosfären, när det gäller beteenden, förhoppningar, framtidstro. Jag förstår det faktiskt inte. Inte ännu i alla fall.
För att gå tillbaka till det s.k. historiska valet 2006, då Alliansen valdes och bildade den första majoritetsregeringen i Sverige på mycket länge. Vi var då några borgerliga valarbetare som resonerade lite kring framtiden. Det var något nytt som inträffat, en rejäl kursändring i Sveriges vardag. Detta insåg även Göran Persson, själv delaktig i läget som uppstått, och avgick på valnatten redan. De fle(s)ta trodde det skulle bli en parentes i svensk politisk historia, en borgerlig regering kan ju inte hålla ihop, och framförallt regera en hel mandatperiod. Budskapet hördes från vänsterkanten, både bland politiker och journalister. Även vissa borgerliga tidningar tvivlade. Det ingick ju liksom inte i den bilden av (S)verige som många ville se, och andra hade sina förutfattade meningar om.
Vad vi i vår lilla borgerliga grupp kom fram till, förutom att det kändes som att andas frisk luft måndagen efter valet, var att det avgörande för Sveriges framtid skulle bli om Alliansen skulle lyckas med att bli omvald. Inte bara ur ett borgerligt perspektiv. Jag behöver inte gå in på alla turer om opinions-undersökningar, finanskris osv., vi vet alla hur det gick. Det är som man brukar säga – historia.
Alliansen blev omvald, Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen för första gången någonsin. Sverige fick ånyo en minoritetsregering, men en Alliansdito, och Socialdemokraterna gjorde ett av sina sämsta val någonsin. Det blev nytt partiledarskifte i (S).
Det som skett efter valet i september, alltså en period av ca nio månader, vittnar verkligen inte om någon graviditet och pånyttfödelse inom Socialdemokratin, hur mycket man än försöker påvisa det från partiets sida. Det är en salig blandning av gammalt och nytt, accepterat och inte accepterat, men framförallt en väldigt sluten organisation, som famlar efter färdriktning. Åtskilliga sakfrågor har drabbats av den sjukan. Då hjälper inga linjetal, hur retoriskt bra de än är. Vänsterpartiet går ännu mer av kräftgång, röd var färgen.
Vad är det då som pågår? Jag vet inte, och jag tänker inte recensera det i detta inlägg. Men, det är inte utan att det känns som ett slags inre härdsmälta inom rörelsen. Man saknar självförtroende, är stingslig och tar till väldigt underliga argument för sin sak. Detta verkar genomsyra en del av bloggosfären också, är det månne en följd av hur signalerna kommer, eller snarare inte kommer, uppifrån Partiet? Som sagt, jag vet inte. Vad jag vet är att det känns väldigt olustigt när vi, några i detta fall moderata bloggare, blir påhopppade av en ledande (S)-bloggare på helt osakliga grunder och utan vettig förvarning. Kortfattat (ni som vill läsa mer hittar till alla länkar och diskussioner i mitt förra inlägg här) verkar man vilja påstå att vi tycker det är helt i sin ordning att det sker dödsfall på arbetsplatser bara för att vi inte hittat till en Facebookgrupp som ska hålla en tyst minut i nästa vecka, just för arbetsplatsolyckor.
Jag tänker inte bemöta det mer, utan bara konstatera att jag är den förste att intyga att även vår regering mår bra av en fungerande opposition, som med sakliga argument synar Alliansen och kommer med alternativa förslag. Låt oss därför hoppas att (S) tar sig ur den fullständiga formsvacka vad gäller den biten, att bloggare och debattörer låter sin frustration över att Sverige inte ser ut som under den socialdemokratiska hegemonin längre vändas utåt, utan att ta till rena skamgrepp.
Som jag läser den politiska kartan just nu, ser jag Miljöpartiet som ett mer seriöst oppositionsparti, man må gilla eller inte gilla deras idéer, men öppenhet, skicklighet och framåtanda för egen räkning saknas inte.
Uppdatering 3 juni:
Egentligen ville jag inte redigera denna mer, men eftersom jag fick en kommentar från ”Essbeck” på det förra inlägget, hittade jag dagens ledare i Länstidningen uppe i Östersund av en slump. Intressant sammanträffande.
) har jag börjat beta av en del av det som blivit liggande under den hektiska 5-veckorsperiod som kallas valrörelsen. När jag handlade, tjuvläste jag lite i en av kvällstidningarna, och där fanns en