Browsing the archives for the Oppositionen tag

Gamla tider kommer aldrig igen…

1 Comment
Demokrati, Politik, Sverige, samhälle

Efter en lång dag av olika måsten, med snöskottning som grädde på moset, sitter jag vid tangenterna för att försöka samla några tankar kring det skådespel som utspelats de senaste dagarna/veckorna. För något annat ord kan jag inte komma just nu -skådespel-. Wikipedia definerar det som att det

”är en typ av scenkonst, som syftar till att agera, berätta, framställa eller förevisa historier, idéer eller känslor inför en publik. Detta sker vanligtvis genom dialog, det vill säga tal och gester mellan olika rollfigurer, spelade, eller agerade av skådespelare.”

Det är bara att välja vilket av de olika substantiven man tycker är bäst, och förmodligen får vi inte ens samma svar beroende på vilka ”skådespelare” vi frågar. Dra era egna slutsatser.

Jag läste imorse Göran Erikssons i stora drag utmärkta krönika i SvD angående det på politiska landskapet i Sverige, och mer specifikt om Socialdemokraternas landskap. Det skrivs spaltmeter  om detta i bloggar och media, och jag var själv inne på detta redan i september, så jag blir tvungen att bryta ner det jag vill resonera kring i flera ”kapitel”, inte minst pga den sena timmen.

Jag plockar ut en mening ur krönikan;

”Men historierna ger bilden av att den lite bedagade skönheten SAP lät sig bedras av en sol-och-vårare med stilig mustasch och välsmort munläder. Nu är han är borta, och allt ska bli som det var förut.”

Historier, fabler, gissningar och vad mer har det inte funnits under de tio månader som herr Juholt har valsat runt i pressen? Vad som är sant eller falskt, är helt omöjligt att veta, t.o.m. för en väl insatt person, oavsett på vilket sätt den personen är insatt. Egentligen är det inte ens intressant, jag har påtalat det i ett av mina inlägg i höstas, och därför lämnar jag det därhän.

Det som i mitt tycke är intressant nu, det är hur tänker sig olika parter i den svenska demokratin hantera detta läge, för det är  -hör och häpna-  inte enbart Socialdemokratins dilemma. Det är även övriga partiers bekymmer, och jag tror också att media bör tänka till ”lite”. Det senare bryr jag mig inte om i denna postning.

Håkan Juholt är inte den ende som är skuld till var (S) befinner sig, det är att tillmäta en person alltför stor betydelse, vårt snuttefierade samhälle till trots. Nej, de som inte vill inse att det är djupare utmaning (märk mitt ord…) än så, befinner sig på s.k. strutsnivå. Väljare är, trots allt, inte dumma. Alla går inte på allt som skrivs, och man har också ett minne, om än kort i en del sammanhang.

Även Alliansregeringen har all anledning att se sig an utmaningen, inte i att vinna regeringsmakten som man har, utan att förtjäna den i form av återval. Flera med mig upprepar att det faktiskt krävs en mer aktiv hållning, alliansen måste leva och vara synlig, inte bara för dem som bevakar samhället och politiker. Gemene man måste nås av resonerande budskap, känna delaktighet. Där skiljer det inte på om man har regeringsmakten eller om man vill ha den. Det som skiljer, är att den ena parten faktiskt har verktygen för att göra saker, den andra kämpar för att skaffa sig dessa verktyg.

Till detta kommer jag alltså att återkomma, under tiden kan ni lämpligtvis läsa olika bloggar och tidningar som jag citerar nedan.

Press; SvD, SvD2, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, Expressen, Expr 2, Sydöstran, HD, HD2, HD3, GP, GP2,

Bloggar; Kent, Kjellberg, Rolf Erikson, Peter Högberg, Thomas B., Tokmoderaten, Zac, Erik L., Peter Soilander, Mikael Andersson, Johan Westerholm, Anybody’s Place, Den hälsosamme ekonomisten (intressant vinkling), Peter Andersson, Maria Hagbom,

Det är inte tradition som gör det…

No Comments
Politik, Sverige, samhälle

Efter en mycket trevlig kväll hos god vänner med många intressanta diskussioner -politiska som opolitiska- i det fashionabla Stockholms ”Västerort” öppnar jag några hemsidor av olika slag…

Nåja, fashionabla. Jag är själv gammal Brommabekant, dels genom mina morföräldrar som avlutande sina liv här på jorden i den stadsdelen, dels före min tid som Sollentunabo, då jag levde ett knappt decennium i den del av Bromma som ligger närmast Stockholms innerstad och Kungsholmen. Även den senare en stadsdel jag uppskattat under flera år, framförallt under studenttiden. Många av mina vänner visste ”på den tiden” knappt vad Kungsholmen var. En gammal arbetarstadsdel, innan den blev ”hipp”, med gatunamn som Hantverkargatan, Arbetargatan, Garvargatan, Parmmätargatan, Industrigatan, Svarvargatan, Gjutargatan osv.

Varför skriver jag nu allt detta? Jo, som väntat vann den s.k. arbetaren, vänsterpartisten och f.d. EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt kampen om posten som efterträdare till tågmästaren Lars Ohly. Med anknytning till våra diskussioner under kvällen, kan jag klart dementera att vi 6 vuxna hade någon slags värdering på olika typer av ”arbeten”, vilket jag betvivlar att den gode Sjöstedt inte har.

Jag får anledning att återkomma lite till mer av analys av herr Sjöstedt själv, vissa saker -rätt eller fel- kan ni läsa i delar av de länkar till bloggar och artiklar jag har nedan, men jag måste ändå säga att jag undrar hur han ska kunna hitta fotfäste med det sätt han angriper den politiska vardagen. Jag tror inte det går hem hos en större del av dagens svenskar. Visst, det finns ett s.k. ”guldläge” för honom i det faktum att det (S)tora partiet har den splittrade situation man har. Och visst kan man säkert plocka en och annan vänstermiljöpartist, men ”jag är skeptisk” som en känd skådespelare ofta deklarerade.

Jag tror ändå inte att det är traditionen som kommer att ge honom ”tronen i sitt liv”, en ledande plats i en regering.

Citerar DNs ledare (läs hela nedan)

Lars Ohly har varit tydlig med att den viktigaste delen av det arv han lämnar efter sig är enighet. Den splittring som tidigare rådde mellan förnyare och traditionalister har försvunnit. Och det är tydligt att han har rätt. Förnyarna har antingen lämnat partiet, eller själva blivit traditionalister.”

Med detta menar jag inte att det per definition alltid är rätt att förnya okritiskt, det gäller även Alliansen, men en omdaning av världsbild och politik är nog livsviktig för att följa med i globalisering och tidsanda…

SvD, SvD2, SvD3DN, DN2GP, GP2, SR, SvT, HD, HD2, HD3, Sydsvenskan,

Jinge, Johan W., Peter Högberg,

Thomas B., Den hälsosamme Ekonomisten, Kent P., Rolf E., Tokmoderaten, Mikael Andersson, B.Holm, Maria Hagbom,

Europa väl värt att vårda! #9 – Detta ständiga förnekande av vår gemenskap.

9 Comments
Danmark, Demokrati, Ekonomi, Europa, Frankrike, Storbritannien, Sverige, Tyskland, samhälle

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tycker det är tragiskt att så många, och så olika människor, inte ser mer långsiktigt än man nu gör i Europafrågan. Jag hade egentligen tänkt skriva färdigt ett helt annat inlägg, men efter att ha sett Agenda ikväll, och lyssnat på debatten generellt sett i media om den kris man hela tiden tillskriver €uron -alltså valutan- måste jag skriva lite nytt om EU.

Ja, jag kan nog kallas en obotlig europé, och ja, jag står för det. Jag har växt upp i en s.k. mångkulturell miljö som tonåring utanför Paris, mitt i en internationell skola och en alltmer globaliserad tillvaro. Jag minns t.ex. när Mao Zedong dog -jag var inte särskilt gammal då- och vilken diskussion detta föranledde i Frankrike. Vilken betydelse skulle detta få för världen? Det skrevs spaltmeter i olika former, och eftersom det numera är 35 år sedan, kunde man säkerligen skriva ett antal historieböcker om tiden efter Mao.

Vad vi idag lätt kan konstatera, är att det fått oanade konsekvenser för vår värld i allmänhet och vår egen världsdel i synnerhet. Även det skulle bli en roman i sig, så det får i så fall bli ämnen för fler inlägg.

Jag vet vilken tillgång det är att få uppleva och lära om andra människor, både genom skolböcker och genom fysiska möten. Att stötas och blötas i klassrum, på raster, i gymnastiken…-”you name it” för att prata fin svengelska av idag-  Det är inte alltid en enkel värld, men otroligt utvecklande.

På den tiden var Sverige inte ännu med i det som då kallades ”EEC”, och det var många av mina vänner som undrade varför. Något jag egentligen, med den världsbild jag fått mig till livs i Lycée International de Saint Germain-en-Laye, aldrig kunde försvara.

Idag, snart 17 år efter vårt inträde i EU och 8 år efter folkomröstningen om valutan, är det på något sätt legio att kritisera unionen och dess valuta, där vi i Sverige inte ens är med

-trots att vi inte har undantag likt Danmark och Storbritannien-

men borde vara enligt det avtal som inte minst de större partierna i svensk demokrati var med att förhandla fram.

Idag behöver vi skilja på äpplen och päron i debatten, som Birgitta Ohlsson faktiskt också framhöll när Gustaf Fridolin repeterade sitt väl invanda mantra -jag har hört förr, både live och i media- som är så luddigt att det blåser iväg när försöker ta på det.

Det handlar idag inte om huruvida Sverige ska gå med i EMU eller ens folkomösta om ett ev. inräde. Den tanken ligger LÅNGT, LÅNGT borta i den svenska opinionen och bland alla ledande svenska politiker, utom hos Folkpartiet. Samtidigt kan noteras att våra grannländer i form av baltstaterna gör allt de kan för att få komma med. Intressant skillnad.

Jag lämnar den diskussionen för stunden, eftersom det enligt min mening just nu i Sverige bara är ett sätt att försöka flytta fokus från den verkliga diskussion, där även Sverige bör vara med. ”Varför ska vi vara med i sån’t skit?”, kunde man ju då i sann svensk jargong just nu fråga sig….

Vi bör inte avlägsna oss från att vara med att påverka den omgivning som kommer att påverka oss, oavsett vi är med i EMU eller inte, oavsett om vi tycker att vi i Norden borde skapa vår lilla krets här i norr för oss själva, oavsett om vi tycker att ”de där medelhavsländerna är ändå bara korrupta och oseriösa, så varför stödja dem”

Jo, därför att vi brukar vara duktiga prata om solidaritet och medmänsklighet ganska ofta annars. Därför att vi hör ihop med Europa både kulturellt och historiskt. Därför att vi under många år rest och mått bra som svenska turister i de flesta av dessa länder. Att inte hjälpa till eller åtminstone delta, kommer i en framtid bara slå tillbaka på oss. Gunnar Hökmark formulerar en del av det väldigt bra;

”Det är den stora Europakrisen, att vi låter världens snabbväxande ekonomier gå om oss, fördjupa skuldkrisen och marginalisera Europa när det gäller välstånd, utveckling och ledarskap som nu utspelar sig medan vi diskuterar i vilka grupper vi ska fatta de beslut som redan i dag kan fattas i Paris, Berlin, Rom, Aten och Stockholm.”

Vi behöver stärka ledarskapet och beslutsfattandet i våra demokratier, ingen annan världsdel kommer att göra det åt oss. Ett splittrat Europa lär inte stärka vår framgång i en kommande värld.

Inte heller är det finansmarknaderna som kommer att ta tag i problemen utan att det finns handfasta ledare i våra demokratier.

Fast det är kanske så vi vill ha det, lämna walk-over till andra delar av världen. Inte vara med och påverka det som påverkar oss. Att hjälpa och stödja med t.ex. miljöpolitik  och andra erfarenheter som den snabbt framryckande asiatiska världen. Det senare gagnar oss, och där finns massor att göra. Inte minst om man läser om vad som skedde i Durban gångna vecka. Om vi anser oss ha rätt att resa till andra delar av världen ska vi också vara beredda att ta ansvar. Då kan vi inte börja med att isolera oss i vårt egna lilla hörn.

Låt mig som avslutning förtydliga;

- nej, jag tycker inte att Frankrike och Tyskland föregått med goda exempel inom EU tidigare, så frankofil jag må vara, så uppskattande av den tyska gemütlichkeiten  jag är. De borde skärpa sig rejält, och har väl kanske insett det. Förhoppningsvis kan de stå emot orolig inhemsk protektionism. Dessutom bör de nog tänka på att förankra ett och annat ibland.

- nej, jag tycker inte det är i sin ordning att vältra över en massa finansiella kostnader på skattebetalarna i EU.

- jag tycker i första hand att det är länderna själva som ska ta tag i sina bekymmer. Sverige är hittills, delvis med lite tur, ett föregångsland. Låt oss fortsätta vara det. Påverka i posistiv riktining, med vårt kunnande.

Världen blir aldrig mer som den förut, det gäller stort som smått. Jag vill att vi ska vårda vårt kulturarv på många sätt, men vi kan inte klamra oss fast vid dåtid in absurdum.

Som vissa predikar motståndet mot EU kunde man tro att de önskade att Gustav Vasa inte hämtats tillbaka till Mora.

Bloggar; Mikael Andersson, Gunnar Hökmark, Carl Bildt, Johan Westerholm, JW2, Böhlmark om mys och rys, Jonas Sjöstedt vet vi ju vad han tycker, den hälsosamme ekonomisten är också inne på en linje.

Martin Moberg i sedvanlig stil den 12 dec.

Anders Wijkman på Newsmill, Svt Debatt, SvT,  SvD, SvD2, SvD3,  DN, DN2, DN3GP, HD, HD2,

Den som vill läsa lagom kritiska men oerhört insiktfulla och konstruktiva krönikor om Europa, bör titta lite närmare på Richard Swartz i DN.

Uppdatering på Lucia; otroligt upplyftande att läsa ett annat och lite vidgat perspektiv hos (S)-bloggaren Högbergs Tankar. Tack Peter!

SvD Brännpunkt, DN,

(S)verige i motvind…del 1.

3 Comments
Demokrati, Sverige, samhälle

Nej, jag tänker fortfarande inte skriva mer om Håkan Juholt. Jag har tappat lusten och ser inte nyttan med det. Däremot berörs han ju av mina resonemang eftersom han fått fortsatt förtroende från sina egna, beslutande.

Hur kunde det bli så här? Ja, det tar nog mer än en bloggpost att reda ut, men jag börjar med något.

lånad av Henning Lindahl dec.2009

Jag blir klart bekymrad när jag hör och läser sådant som Sveriges Radio (länk nedan) och Ekot har inhämtat. Det visar nämligen att det som jag själv och många fler med mig går omkring och känner på olika sätt, slutligen börjar nästla sig in i hjärnbalken hos människor.

Varför tappar vi förtroendet för vår sjukförsäkring? Det finns säkert ett stort antal händelser och erfarenheter som kan förklara det, men jag tror den förskjutning som skett det senaste decenniet, är en erosion som uppkommit genom att människor sett och läst

(ibland sant, ibland mindre sant -mediefokus tål också diskuteras, det är jag den förste att argumentera för)

om otaliga missförhållanden, fusk och inte minst det faktum att den generellt sett ofta inte räcker till när man verkligen blir sjuk. Jag var själv sjukskriven i början av 00-talet, det var ingen ”Lisa”, och då hade vi ändå Socialdemokratisk regering…om någon nu hade förberett det svaret.

Företagen har fått ta över en större del av ansvaret, och det drabbar då mest småföretagarna. Dessa har, som man lätt kan inse, ett mindre s.k. kassaflöde att låta omkostnaderna drunkna i. Barnledighet, som av de flesta ses som en självklarhet i vårt land, kostar småföretagare ofantliga summor om de vill behålla personalen. Om man har anställt, brukar oftast syftet i ett småföretag vara att behålla den personalen – till skillnad mot viss annan större verksamhet, men det är inte ämnet för kvällen.

Jag tror, och hoppas att viljan också finns tvärpolitiskt, att vi måste lyfta blicken lite högre än att stirra sig blind på partifärger och syndabockar. Vi kan inte ha ett system som människor inte tilltror, för just då får vi risken att vi får en större klyfta i samhället som inte minst (S) (för att inte prata om (V)…) basunerar ut jämt och ständigt.

Helt rättvis kommer aldrig en försäkring kunna bli, inte så länge vi inte återgår till något slags planekonomiskt samhälle som i sann Orwell-anda kontrollerar allt och alla. Tyvärr finns även där en elit som ju har tillskansat sig bättre vilkor än andra.

Nej, jag tror att vi måste se till att

  • göra försäkringen mer lättbegriplig; redovisa ungefär som jobbskatteavdraget och andra skatter på skattsedeln vad och hur mycket vi betalar in till sjukförsäkringssystemet. Andra försäkringar klarar ju att reda ut det, varför inte socialförsäkringen?
  • människor är inte dumma. Att gömma sjukförsäkringen i ett stort svart hål, ger bara samma intryck som man kan anklaga både Tyskland, Frankrike och sydeuropeiska länder inom vissa andra områden.
  • jag hade erfarenhet av det då jag praktiserade i Tyskland som student, fick då ett klart och tydligt specificerat lönebesked, med möjliga tillval utöver det som lagen sade att man var tvungen att betala. Fungerade alldeles utmärkt. (och nej, det hjälper inte med att dumförklara fenomenet med att ”då kommer inte människor att välja mer än nödvändigt”, för det stämmer inte. Inte om man omfördelar så att man har möjligheten göra sådana val själv. Jag minns att man t.o.m kunde få viss hjälp och diskussion med företagets personalavdelning om man ville. (och då pratar vi 1980-tal…)

Ett stort problem anser jag, och Tokmoderaten för ett mer Juholt-kopplat resonemang nedan, -ett mycket bra sådant- är att så få inom ”rörel(s)en” vill inse att tiderna förändras.

Det i sig behöver inte betyda att man måste riva ett helt system, men om man vägrar se att bruket i muren börjar vittra…då får man snart de frostsprängningar som t.ex. Berlinmuren råkade ut för. Detta gäller, -och läs nu mina ord- det största regeringspartiet också, dvs. mitt eget parti vid namn Moderaterna.

Kent tar upp det, och jag kommer också att diskutera det längre fram, annars blir det här redan för långa inlägget, ännu längre. Ett parti som vägra inse att tider förändras, kan ganska snabbt hamna i det som själve statsministern sade för några år sedan

”våga förändras och förnyas, eller dö”

Det gäller fortfarande. Väljarna är bevisligen inte dumma, även om Göran Greider sin vana trogen, i Agenda och i klippet från DN nedan, åter står och mässar om ”vem som tänker rätt”… tragikomiskt…

Ett litet Juholt-citat kan jag inte undanhålla mig…imorse stod han i rutan, på väg på sin Juholt-gata, och sade ”man blir stark genom att genom att arbeta i motvind, jag har lärt mig mycket förra veckan…”

Media; DN, SR, SvD, DN2, HD, GP, Sundsvalls Tidning, VK.se, Östersundsposten, Länstidningen Jämtland,

Bloggar som berör ämnet förändring, omvandling;

borgerliga; Kent, Tokmoderaten, MMK, Maria H., Thomas B.,

oppositionen;  Peter Andersson, Veronica Palm, Johanna Graf, Erik Laakso, Johan Westerholm,

Fredagsmys…pyttsan! ;-(

No Comments
Demokrati, Europa, Frankrike, Politik, samhälle, världen

Sitter här med något slags dekokt som jag blandat ihop på initiativ av flera vänner, IRL och Facebook-diton, för att kurera den attack av höstfeber jag lyckats ådra mig. Vi får se om det fungerar.

På TV snurrar det program som jag hört om till leda (jo, visst det är en bra sak, men lite väl överexploaterat kanske..), Världens Barn och galan med Pops & Co.

Nej, jag tänker inte skriva om Juholt, har redan förklarat varför redan igår. Sträcker mig till att låna ett citat från DNs ledare imorse

” Alla länder behöver en kompetent regering. Men alla behöver också en fungerande opposition. Ett demokratiskt samtal är nödvändigt för att väljarna ska kunna bilda sig en uppfattning. Juholtdebatten dränker Socialdemokraternas möjlighet att göra sig gällande. Det är dags att gå till beslut. ”

För landets skull och oppositionens skull hoppas jag att det är rätt beslut det Verkställande Utskottet inom (S) fattat idag. Jag får erkänna att jag är starkt skeptisk. Tyvärr. Tiden och partiets ageranden får utvisa.

En annan ledare i DN gör mig lite bekymrad, så frankofil jag är. Den är skriven av Annika Ström Melin, en journalist jag rätt stor respekt för. Den pekar på det problem vi har med vänsterpartierna som predikar populism. Arnaud Montebourg (S), ett för mig okänt namn, är tydligen en sådan. Hon skriver

”Montebourg fick 17 procent av rösterna i första omgången av Socialisternas primärval, men hamnade efter François Hollande och Martine Aubry. Därför får han inte vara med i andra omgången, då valet avgörs.

Men vem tänker han själv rösta på?”

Konkurrenterna heter Martine Aubry, dotter till förre EU-ledaren Jacques Delors som jag hyser stor respekt för. Den andre heter Francois Hollande, en för mig synnerligen blek person -om han inte ändrat sig- och tidigare gift med förra S-kandidaten Ségolène Royal som förlorade stort mot Sarkozy och nu även mot de nämnda provval(s)kandidaterna.

Det är det som kan strula till det om vänstern tvingas flirta ännu mer med protektionistiska krafter. Det är ju inte vad vi här i Norden vill ha. Inte Sarkozy heller, även om han fightas mot sådana krafter. Det vore ett öppet mål för honom skriver Ström Melin, och man kan ju säga att bildretoriken finns även i vårt Sverige just nu.

Det må vara hur det vill med det, något fredagsmys har nog inte herr Juholt i alla fall, oavsett framtid. Det har inte jag heller, men av helt andra orsaker…

Böhlmark

En förändring måste beröra, dvs. det måste finnas en känsla hos de som upplever.

No Comments
Demokrati, Politik, Sollentuna, Sverige, samhälle

Förändring, eller förnyelse har det pratats mycket om inom politiken och vårt samhälle de senaste åren. Säkerligen satte valet 2006 igång en del av denna diskussion, på gott och ont ur olika människors känsla och övertygelse.

Förändring kräver motivation

Den här bilden får symbolisera cykeln, att har man inget hjul att ta sig fram på, kan det väldigt svårt att komma vidare. ”Man ska ju inte behöva uppfinna hjulet igen”…som det brukar heta.

Om jag vill lyckas med att
föra en människa
mot ett bestämt mål
måste jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
När hon tror att hon kan hjälpa andra.

Denna lilla dikt från Sören Kierkegaard säger rätt mycket… Att vara lyssnande och se vad andra önskar, inte bara vad man själv önskar. Samtidigt behöver man för sig själv ha en insikt om vart man faktiskt vill och hur man tror att man kan gå tillväga.

Varför tycker jag den passar nu? Jo, därför att våra rikspartier (i stort sett alla) letar efter formeln för hur de ska kunna utvecklas och ”bli moderna” dvs. kunna attrahera röster.

Egentligen har jag ingen lust att sticka kniven i någon igen, det finns nog med drev och kritik liksom åsikter just nu.

Vad jag konstaterar är i alla fall att vi i Moderaterna befinner oss i ett skede där vi inte kan luta oss tillbaka och tro att ”nu är de kirrat…vårt resultat i valet 2014 är redan klart, vi behöver inte anstränga oss”.

Centerpartiet har just gått ut ur en process som ska leda till förnyelse och utveckling, Annie Lööf har en diger uppgift framför sig, men rider på en stor popularitet och att man haft en väldigt öppen process.

Kristdemokraterna befinner sig i ett uppslitande skede av ”uppstart” inför kampen i början av nästa år då man ska välja partiledare. Göran Hägglund har förvisso starkt stöd, men har en del att kämpa för ändå om man följt de senaste veckornas debatt och snudd på gatlopp.

Folkpartiet lever i ngt slags limbo -man kanske är nöjd, vad vet jag- kring 7%, och  verkar ha svårt att komma breddat ur den kärna som man har. Många av Folkpartiets idéer tangerar oss i M, varför jag ibland blir ”anklagad” för att vara en smygfolkpartist. EU-frågor är ett sådan område t.ex. De som känner mig vet att jag vurmar för EU.

Miljöpartiet har just nytillträdda språkrör, och har rimligtvis också en relativt gynnsam sits idag, inte minst med tanke på att de två hyser stor popularitet och nyfikenhet.

Socialdemokraterna har ju sin s.k. förnyelse, efter valförlusten 2010 nu senast, och efter att Mona Sahlin inte lyckats rycka upp röstetalet. Huruvida denna verkligen är en förnyelse kan man undra i dessa dagar…

Vänsterpartiet vet jag inte riktigt vad de gör, deras förnyelse verkar mest gå ut på att bli av med Lars Ohly, samt träta om ett ev. delat partiledarskap.

Att Sverigedemokraterna över huvud taget kom in i riksdagen får väl ses som en förnyelse av viss rang, men jag tror även att det handlar om ett missnöje med andra partiers, ingen nämnd igen glömd, förmåga att ta sig an vissa frågor, tyvärr.

Vi hade idag moderat kyrkogrupp, då vi även besökte eftermiddagsmässan i Turebergskyrkan. Där tog prästen idag upp just ämnet att för att få till en förändring i livet, behövs att det inbegriper en känsla också. Utan den kopplingen sker oftast ingen förnyelse eller utveckling. Det tror jag gäller de flesta områden, som Kierkegaard skriver

”Den som inte kan det, lurar sig själv
När hon tror att hon kan hjälpa andra.”

Utan förmågan att finna var människan befinner sig, och utgå därifrån, kan man svårligen gripa an en utveckling hos andra.

Bloggat,  Kent , Kent2, Per Ankersjö,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Helsingborgs Dagblad, HD2,

En dold agenda? En borgerlig agenda? Public (s)er(v)ice?

7 Comments
Demokrati, Politik, Sverige, samhälle

Debattprogrammet Agenda och dess förvecklingar idag, genererar så mycket tyckande att det slår de flesta rekord. En fråga som engagerar, helt klart! Frågan är vad SvT och redaktionen själva tycker?

Min gode vän och bloggkollega Erik Laakso, har skrivit en debattartikel på SvDs nätsida för Brännpunkt. Den är, som alltid när Erik skriver, mycket välskriven, men jag kan faktiskt inte hålla med Erik den här gången.

Vad beyder det? Jo, att jag inte tycker att det var rätt av herrar Juholt och Ohly att hoppa av den partiledardebatt man från SvT planerar för söndagkvällen. Hur kan man se spöken i form av att bara för att man placerat oppositionspartier i närheten av varandra, så skulle det innebära någon slags pakt som understryks av det visuella som en TV-bild ger…? ”Ingen rök utan eld”, skulle man också kunna tolka det från andra hållet.

Man kan vända och vrida på argumeten, men jag håller inte med vare sig Erik Laakso eller Staffan Dopping här. Utan att använda skällsord som förekommit under dagen, kan jag tycka att det är rätt lågt att reagera så här.

Gör istället som jag brukar när det gäller att vrida bilden ur sin egenkära vinkel; tänk om det varit omvänt, dvs. att Socialdemokraterna haft regeringsmakten, då tillsammans med åtminstone någon av de rödgröna. Det har ju trots allt förekommit några gånger i Sveriges historia. Hade man från den sidan då velat splittra regeringsformationen för att oppositionen, de borgerliga alltså, skulle få mingla in sig bredvid vänsterpartister och miljöpartister för ”att inte hamna bredvid främlingfientliga partier”?

Jag tror inte det. Man hade, om regeringsformation funnits, velat ha den mot alternativen oavsett om de varit i organiserad form eller ”lösa partier”, och jag kan respektera det- oavsett majoritet.

Då kommer andra delen av mitt resonemang, hur hantera demokratiskt valda partier? Sverigedemokraterna är demokratiskt valda, de har fått 349.600 svenska röster i valet 2010, vilket är mer än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet fick. Bland dem finns säkerligen tidigare röster från samtliga andra partier i riksdagen. Att i en debatt ett mellanvalår, mellan den styrande regeringen och samtliga oppositionspartier i riksdagen, hålla på att flytta runt deltagarna i någon slags svensk konsensus/ta hänsyn-strategi som ytterst bara blir löjlig, tror jag är rent kontraproduktivt. Fokusera istället på sakfrågorna, om det är något av partierna som någon tycker ska motarbetas, gör då det med demokratiska och korrekta medel, dvs. ta debatten.

Att placeringen av de mot regeringen opponerande partiernas deltagare skulle ge något visuellt intryck i den riktning som antytts, (att man skulle vara mer kompisar med SD i detta fall) tror jag inte heller på. Eller är det så att man är orolig för att blotta sig? (dvs. att det finns ett uns av sanning?) Detsamma skulle då kunna gälla oppositionens sätt att hantera, vilket ju förekommit i riksdagssammanhang redan, det faktum att SD skulle kunna ”liera” sig med regeringen,

-för det är det man kallar det om SD röstar med regeringen, till skillnad mot om de stödjer de rödgrönas förslag i riksdagen-

eller tänker jag fel? ;-)

Nej, heder åt Miljöpartiet som ställer upp imorgon! Jag tror snarare att det är ett lägligt  svepskäl för att komma undan viss annan jobbig fokus som nu finns på olika håll…att sedan herr Ohly, som tidigare erkände sig till kommunismen, kastar paj på ett demokratiskt valt parti på det sätt han gör, finner jag inte ens anledning att diskutera just nu.

GP, GP2, HD, Sydsvenskan, SvD, Staffan Dopping på Newsmill,

Bloggar; Tokmoderaten, Mikael Andersson, Maria Hagbom, Per Åke Fredriksson, Torbjörn Jerlerup, Martin Moberg, Essbeck, Peter Högberg,

Juholt blir kulbo och skaffar socialt bidrag…

1 Comment
Demokrati, Politik, Sverige, samhälle

…Ilmar drar en repa i lacken på medborgarskapet tillsammans med Morgan…och Lasse dansar ut Juholt-granen från TV-studion för att  med inte stå i det svarta mörkret när strålkastarna antingen riktas från honom, eller blir för starka på andra…

En mycket märklig dag i svensk politik och samhälle, som tarvar både eftertanke och analys. Vad är det som händer? ”Vem ska jag tro på, tro på…”som jag låneciterat tidigare i min blogg.

Jag vet i skrivande stund inte vad jag ska säga eller tro…det räcker med att läsa lite vad andra skriver för att förstå att detta är inte ”normaltillstånd”…eller har vissa tappat kompassen helt i Sverige?

…jag återkommer, är på sta’n och tänkte unna mig en s.k. after-work efter en lång vecka…frågna är om hjärnan kan sluta arbeta…en dag som denna…

SvD, SvD1, SvD2,

Bloggar; Tokmoderaten, Högberg, Ylva Johansson, Moberg, Westerholm, Böhlmark, Cornucopia, MMK, Kent,

”…och makten, och härligheten…i evighet?”

5 Comments
Demokrati, Kultur, Kyrkan, Politik, Sverige, samhälle

”Terminens” uppstart har varit tuff, både privat, arbetsmässigt och politiskt på olika fronter. Det har gått ut över både det ena och det andra, men här kommer en s.k. postning som plockar upp, och förhoppningsvis bereder väg för en lite mer frekvent belysning av världen ur SollentunaFredriks perspektiv.

Min gode vän och partikollega i Örebro, Kent Persson, har nog också haft det både tufft och stimulerande efter sin återkomst från den Bohuslänska semestern. För den som följer hans små epos på bloggen, vet man att han tar upp stort som smått, mycket med fokus på hur det går hemmavid.

Ett tema som jag tror kommer att återkomma åtskilliga gånger under höst och vinter, är just det som både Kent och andra bloggare frågar sig i olika former; vad är makt baserad på förtroende och hur ska man hantera den ur ett demokratistk perspektiv?

Låt mig börja med att säga att vi kan säkert hitta syndare i alla existerande partier, så har jag varit s.k. politiskt korrekt. Det är dock inte det min fundering de senaste veckorna gått ut på.

Som rubriken säger och citerar, kan vi fundera över Kristendomens mest centrala bön, och som de flesta svenskar över en viss ålder fått lära sig från rätt unga år. Kristendomen är, trots att staten numera är skild från kyrkan, en kulturell grundsten i vårt samhälle, hur sekulariserade vi än anser oss vara idag. Därför finner jag anledning att koppla just denna slutfras i ”Fader Vår” till mitt resonemang.

”Ty riket är ditt, makten och härligheten i evighet”…smaka på den meningen, riktad till Gud i ett en kristen bön.

Den moderna, av många med mig (jag är väl för konservativ…?) mindre uppskattade moderniseringen lyder ”Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.”

Oavsett vilken av dem man läser och tolkar, är det inte långt till att tolka in att många på den socialdemokratiska sidan ser sig själva som ett med makten i Sverige, det har liksom varit legitimt att makten skulle finnas hos (S), allt annat är bara obetydliga mellanspel. Låt mig då också påpeka att jag tillhör den borgerliga del av Sverige som gärna kan instämma i att Socialdemokratin gjort mycket gott för landet. Det är för mig inget problem att erkänna det.

Det som för mig är svårt att acceptera är när någon, oavsett vem det handlar om, börjar se makt, demokratisk sådan baserad på förtroende, som självskriven och medärvd. Då gör det ont i en själ som upplevt både det ena och det andra i livet.

Det som sker i Örebro just nu, med en maktkonstellation som (låt vara att jag har svårt för ordet ”ohelig”, inte bara av  det skäl som kan tänkas vara koppling till kyrkan) kan ses som en given konstruktion för att kapa åt sig just makten och styret i staden, är på gränsen till osmaklig. Jag har full respekt för att man vill regera och styra, det är själva grunden i demokratin, men inte på de premisserna. Vårdnadsbidrag har så länge jag känt till ordet, varit ett rött skynke (ursäkta den ofrivilliga ordleken!) för Socialdemokratin. Ändå bygger man sin makt på det.

Detta och hur debatten i både bloggosfär och media gått sedan herr Juholt vann ledarskapet i (S), har fått uppsynen att man liknar sig själv med någon slags politisk Gud…man äger liksom makten…i evighet..(!) Jag är fullt medveten om, och vi var flera som diskuterade detta efter valet 2006, att denna reaktion skulle komma om alliansen vann även 2010. det är nu det som håller på att hända.

Det innebär långt ifrån någon säker sits för Alliansen, tvärtom är det en utmaning att regera när dels ett nytt, mer eller mindre populistiskt parti kommit in i riksdagen, dels med en opposition som eroderade totalt efter valet. Alliansen behöver också, och det diskuteras gärna i andra inlägg och forum, utveckla sig och lyssna in vad människor uppskattar eller inte med politiken. Däremot är det nästan löjeväckande att läsa hur en hel del av (S)-sfären så självklart anser att fallet är nära för regeringen, när man inte ens ser sina egna tillkortakommanden.

Intressant nog finns det några som ser allvaret i vitögat av och till, och dessa är värda all respekt. För demokratins skull.

SvD, SvD2, SvD3, GP,

Bloggar förutom de redan länkade

Thomas B., Tokmoderaten, Martin Moberg, Lotta Olsson,

Hemma igen efter en skön avkoppling i sommarfagra Sverige.

No Comments
Politik, Sverige, samhälle

Inte ens två dygn, men oj vilka intryck man kan skaffa sig i vårt vackra land på den tiden.

Det är intressant att fundera över sig själv, när man lämnar möjligheten att sätta sig framför datorn, vad skapar denna moderna värld för behov och drivkrafter. Visst, de flesta mobiltelefoner medger ju uppkoppling, vilket jag erlänner att jag inte kunde motstå, men jag läste ingen e-post åtminstone. Dessutom tog jag knappt del av nyheter, utom på hemvägen i bilen. Jag återkommer till turen, men känner mig manad att kommentera det bloggosfären nu ryckt upp som hett stoff, vad då kan man undra? Jo, den senaste opinionsundesökningen, denna gång från United Minds och Aftonbladet.

Vad säger då denna? Egentligen inget annat än det de senaste mätingarna också visat. Dvs. att Socialdemokraterna åter är största parti och att  Alliansen inte är säker ledare längre.  Lena Mellins kommentarer är väl inte så verklighetsfrånvända, men heller inget under av slutsatser. Att hon skulle tjäna Alliansen som Jinge och en del andra vill får det till, tycker jag bara visar brist på minne. Hur tjänade hon Alliansen under Almedalsveckan ifjol t.ex.? Att som Röda Berget gnälla över att Lena Mellin inte gör sällskap i ”Hallelujakören” från vis(s)a S-bloggare säger väl inte heller så mycket till saken.

Nej, jag kan förstå Jinges frustration över sitt eget partis (Vänsterpartiet) förehavanden, men att (S) är största parti är knappast Juholts eller dess egen förtjänst, utan att (M) tappat så mycket som 1,7%, och att (Mp) mer eller mindre tagit dessa röster liksom (KDs) tappade procent. Huruvida (Mp) skulle rida på Tysklands beslut om kärnkraften, anser jag heller inte vara befäst ännu. Det både (S) och (V) (och så klart de mindre borgerliga partierna) borde vara bekymrade över och göra något är att (SD) fortfarande är fjärde största parti på 7,8%, större än (FP) med sina 6,8%.

Som jag tidigare tagit upp här, och som t.ex. Kent P i Örebro ständigt återkommer till, är att det är valdagen som är avgörande för vem som får förtroendet att leda landet, och att det är politiken som man har förmåga att presentera för väljarna som rimligtvis slutligen avgör  det som väljarna vill ha. Därför är ett överskott av opinionsmätningar inte alltid av godo.

Det hindrar dock inte att jag skickar gratulationer till lyckliga socialdemokrater denna nationaldag, men ännu fler till Miljöpartiet som jag tror har alla möjligheter till vass oppositionspolitik om de vill, och skärper sig. Ingen resa mot maktens boningar är självklar, och det kommer att krävas mycket av (MP) också för att bevisa att man kan ta ansvar för Sverige som land.

SvD, DN, HD, GP, Barometern, Länstidningen i Jämtland,

Bloggar; vänster, Sebastian i Halmstad, Moberg,

Alliansen, Mikael (C) i Tingsryd, Böhlmark, Tokmoderaten,