Efter en lång dag av olika måsten, med snöskottning som grädde på moset, sitter jag vid tangenterna för att försöka samla några tankar kring det skådespel som utspelats de senaste dagarna/veckorna. För något annat ord kan jag inte komma just nu -skådespel-. Wikipedia definerar det som att det
”är en typ av scenkonst, som syftar till att agera, berätta, framställa eller förevisa historier, idéer eller känslor inför en publik. Detta sker vanligtvis genom dialog, det vill säga tal och gester mellan olika rollfigurer, spelade, eller agerade av skådespelare.”
Det är bara att välja vilket av de olika substantiven man tycker är bäst, och förmodligen får vi inte ens samma svar beroende på vilka ”skådespelare” vi frågar. Dra era egna slutsatser.
Jag läste imorse Göran Erikssons i stora drag utmärkta krönika i SvD angående det på politiska landskapet i Sverige, och mer specifikt om Socialdemokraternas landskap. Det skrivs spaltmeter om detta i bloggar och media, och jag var själv inne på detta redan i september, så jag blir tvungen att bryta ner det jag vill resonera kring i flera ”kapitel”, inte minst pga den sena timmen.
Jag plockar ut en mening ur krönikan;
”Men historierna ger bilden av att den lite bedagade skönheten SAP lät sig bedras av en sol-och-vårare med stilig mustasch och välsmort munläder. Nu är han är borta, och allt ska bli som det var förut.”
Historier, fabler, gissningar och vad mer har det inte funnits under de tio månader som herr Juholt har valsat runt i pressen? Vad som är sant eller falskt, är helt omöjligt att veta, t.o.m. för en väl insatt person, oavsett på vilket sätt den personen är insatt. Egentligen är det inte ens intressant, jag har påtalat det i ett av mina inlägg i höstas, och därför lämnar jag det därhän.
Det som i mitt tycke är intressant nu, det är hur tänker sig olika parter i den svenska demokratin hantera detta läge, för det är -hör och häpna- inte enbart Socialdemokratins dilemma. Det är även övriga partiers bekymmer, och jag tror också att media bör tänka till ”lite”. Det senare bryr jag mig inte om i denna postning.
Håkan Juholt är inte den ende som är skuld till var (S) befinner sig, det är att tillmäta en person alltför stor betydelse, vårt snuttefierade samhälle till trots. Nej, de som inte vill inse att det är djupare utmaning (märk mitt ord…) än så, befinner sig på s.k. strutsnivå. Väljare är, trots allt, inte dumma. Alla går inte på allt som skrivs, och man har också ett minne, om än kort i en del sammanhang.
Även Alliansregeringen har all anledning att se sig an utmaningen, inte i att vinna regeringsmakten som man har, utan att förtjäna den i form av återval. Flera med mig upprepar att det faktiskt krävs en mer aktiv hållning, alliansen måste leva och vara synlig, inte bara för dem som bevakar samhället och politiker. Gemene man måste nås av resonerande budskap, känna delaktighet. Där skiljer det inte på om man har regeringsmakten eller om man vill ha den. Det som skiljer, är att den ena parten faktiskt har verktygen för att göra saker, den andra kämpar för att skaffa sig dessa verktyg.
Till detta kommer jag alltså att återkomma, under tiden kan ni lämpligtvis läsa olika bloggar och tidningar som jag citerar nedan.
Press; SvD, SvD2, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, Expressen, Expr 2, Sydöstran, HD, HD2, HD3, GP, GP2,
Bloggar; Kent, Kjellberg, Rolf Erikson, Peter Högberg, Thomas B., Tokmoderaten, Zac, Erik L., Peter Soilander, Mikael Andersson, Johan Westerholm, Anybody’s Place, Den hälsosamme ekonomisten (intressant vinkling), Peter Andersson, Maria Hagbom,
