Browsing the archives for the Fredrik Reinfeldt tag

Gamla tider kommer aldrig igen…

1 Comment
Demokrati, Politik, Sverige, samhälle

Efter en lång dag av olika måsten, med snöskottning som grädde på moset, sitter jag vid tangenterna för att försöka samla några tankar kring det skådespel som utspelats de senaste dagarna/veckorna. För något annat ord kan jag inte komma just nu -skådespel-. Wikipedia definerar det som att det

”är en typ av scenkonst, som syftar till att agera, berätta, framställa eller förevisa historier, idéer eller känslor inför en publik. Detta sker vanligtvis genom dialog, det vill säga tal och gester mellan olika rollfigurer, spelade, eller agerade av skådespelare.”

Det är bara att välja vilket av de olika substantiven man tycker är bäst, och förmodligen får vi inte ens samma svar beroende på vilka ”skådespelare” vi frågar. Dra era egna slutsatser.

Jag läste imorse Göran Erikssons i stora drag utmärkta krönika i SvD angående det på politiska landskapet i Sverige, och mer specifikt om Socialdemokraternas landskap. Det skrivs spaltmeter  om detta i bloggar och media, och jag var själv inne på detta redan i september, så jag blir tvungen att bryta ner det jag vill resonera kring i flera ”kapitel”, inte minst pga den sena timmen.

Jag plockar ut en mening ur krönikan;

”Men historierna ger bilden av att den lite bedagade skönheten SAP lät sig bedras av en sol-och-vårare med stilig mustasch och välsmort munläder. Nu är han är borta, och allt ska bli som det var förut.”

Historier, fabler, gissningar och vad mer har det inte funnits under de tio månader som herr Juholt har valsat runt i pressen? Vad som är sant eller falskt, är helt omöjligt att veta, t.o.m. för en väl insatt person, oavsett på vilket sätt den personen är insatt. Egentligen är det inte ens intressant, jag har påtalat det i ett av mina inlägg i höstas, och därför lämnar jag det därhän.

Det som i mitt tycke är intressant nu, det är hur tänker sig olika parter i den svenska demokratin hantera detta läge, för det är  -hör och häpna-  inte enbart Socialdemokratins dilemma. Det är även övriga partiers bekymmer, och jag tror också att media bör tänka till ”lite”. Det senare bryr jag mig inte om i denna postning.

Håkan Juholt är inte den ende som är skuld till var (S) befinner sig, det är att tillmäta en person alltför stor betydelse, vårt snuttefierade samhälle till trots. Nej, de som inte vill inse att det är djupare utmaning (märk mitt ord…) än så, befinner sig på s.k. strutsnivå. Väljare är, trots allt, inte dumma. Alla går inte på allt som skrivs, och man har också ett minne, om än kort i en del sammanhang.

Även Alliansregeringen har all anledning att se sig an utmaningen, inte i att vinna regeringsmakten som man har, utan att förtjäna den i form av återval. Flera med mig upprepar att det faktiskt krävs en mer aktiv hållning, alliansen måste leva och vara synlig, inte bara för dem som bevakar samhället och politiker. Gemene man måste nås av resonerande budskap, känna delaktighet. Där skiljer det inte på om man har regeringsmakten eller om man vill ha den. Det som skiljer, är att den ena parten faktiskt har verktygen för att göra saker, den andra kämpar för att skaffa sig dessa verktyg.

Till detta kommer jag alltså att återkomma, under tiden kan ni lämpligtvis läsa olika bloggar och tidningar som jag citerar nedan.

Press; SvD, SvD2, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, Expressen, Expr 2, Sydöstran, HD, HD2, HD3, GP, GP2,

Bloggar; Kent, Kjellberg, Rolf Erikson, Peter Högberg, Thomas B., Tokmoderaten, Zac, Erik L., Peter Soilander, Mikael Andersson, Johan Westerholm, Anybody’s Place, Den hälsosamme ekonomisten (intressant vinkling), Peter Andersson, Maria Hagbom,

Europa väl värt att vårda! #8, ”Alla ska med….”

2 Comments
Demokrati, Ekonomi, Europa, Sverige, världen

…men inte Sverige?

För inte länge sedan argumenterade vårt (f.d.?) (S)tora stolta vänsterparti med just de orden. Då gällde det inrikespolitik i Sverige, och något slags påstående om att de borgerliga inte vill tänka på hela landet.

Idag, sista dagen på Moderaternas partistämma 2011 efter fem år med Alliansregering, finner jag en tystnad kring den ordklyschan, inte därför att budskapet inte längre skulle vara aktuellt för Sverige eller Alliansregeringen.  Snarare för att det största oppositionspartiet befinner sig i kris, och att den formuleringen enligt vår samhällsbild inte är aktuell. Alla ska inte med på samma premisser, olika individer har olika önskemål och behov, och ja, det finns fortfarande massor att göra för att förbättra situationen för svenskar i dagens Sverige.

Nej, ämnet för dagen i min värld är varför vi inte ska applicera detta på vårt EU-medlemsskap. Ska vi medvetet sätta oss på läktaren, är det man från vänsterhåll vill? En av ledarna i dagens nummer av DN tar upp den vinkeln, att ”Sverige ska med”. Slutklämmen, i en läsvärd artikel, är

Dessutom handlar samarbetet i EU inte enbart om förpliktelser – utan också om solidaritet. Om Europas länder ska orka hålla ihop måste de också vara beredda att hjälpa varandra när det verkligen behövs.

Var finns solidariteten i Sverige när sätter oss på läktaren? Gäller vår s.k. solidaritet med omvärlden bara länder i ”långtbortistan”… Men det är klart att när man som Jonas Sjöstedt (V) sitter och sluggerargumenterar om €uro-fiasko och Titanic m.m., samtidigt som EU-ministern lugnt och sansat resonerar ur flera synvinklar utan att skönmåla, då tycker åtminstone inte jag att han skapar bättre förtroende än vad oppo(s)itionsledaren Juholt lyckats med den senaste tiden…och då kan man ju undra vem som är mest lik Titanic..för att raljera lite.

I gårdagens DN fanns ett stort uppslag, på fyra sidor om eurokrisen, som man kallar den, som var intresant läsning. Av någon anledning finns den bara i pappersvarianten, det är som om det vore avsiktligt. Johan Schück spekulerar om kollaps m.m, men belyser också vilken utmaning Europa står inför, och då inte bara valutan som alla här hemma vill ha som syndabock. Precis som bl.a. Birgitta Ohlsson påpekade, handlar det om mycket djupare missförhållanden än en valutas vara eller icke vara.

Det jag efterlyser är ett seriöst, och då menar jag just seriöst, alternativ till ett sammansvetsat EU. Belackarna måste ju ha något att kontra med? Eller menar de på fullt allvar att det vore bättre om man återinförde de 17 tidigare valutorna och att allt då vore frid och och fröjd, att det skulle fungera med en devalveringsspiral som då vore en stor sannolikhet? Att ”roffferiet” i form av att köpa sig marknad på bekostnad av grannarna skulle legaliseras.

Nej, vi behöver ta oss samman, inte splittra oss i nya falanger, där den ena gör vissa saker, ”men inte mer”, och andra gör mycket, ”plus lite till”. Som ledaren tar upp är det pinsamt att Sverige inte, mycket pga Socialdemokraterna med Waidelich i spetsen -denne f.d. Europaparlamentariker- deltar i det som kallas europlussamarbetet, där man inte behöver vara medlem i valutasamarbetet, men kan vara med och påverka den turbulens som nu pågår.

Jag återkommer i ämnet, och de intressanta resonemangen i DN.

SvD, SvD2,  SvD3, GP, DN,

Uppdatering 24 oktober

Thomas Böhlmark, Gunnar Hökmark, Sveriges Radio,

En dold agenda? En borgerlig agenda? Public (s)er(v)ice?

7 Comments
Demokrati, Politik, Sverige, samhälle

Debattprogrammet Agenda och dess förvecklingar idag, genererar så mycket tyckande att det slår de flesta rekord. En fråga som engagerar, helt klart! Frågan är vad SvT och redaktionen själva tycker?

Min gode vän och bloggkollega Erik Laakso, har skrivit en debattartikel på SvDs nätsida för Brännpunkt. Den är, som alltid när Erik skriver, mycket välskriven, men jag kan faktiskt inte hålla med Erik den här gången.

Vad beyder det? Jo, att jag inte tycker att det var rätt av herrar Juholt och Ohly att hoppa av den partiledardebatt man från SvT planerar för söndagkvällen. Hur kan man se spöken i form av att bara för att man placerat oppositionspartier i närheten av varandra, så skulle det innebära någon slags pakt som understryks av det visuella som en TV-bild ger…? ”Ingen rök utan eld”, skulle man också kunna tolka det från andra hållet.

Man kan vända och vrida på argumeten, men jag håller inte med vare sig Erik Laakso eller Staffan Dopping här. Utan att använda skällsord som förekommit under dagen, kan jag tycka att det är rätt lågt att reagera så här.

Gör istället som jag brukar när det gäller att vrida bilden ur sin egenkära vinkel; tänk om det varit omvänt, dvs. att Socialdemokraterna haft regeringsmakten, då tillsammans med åtminstone någon av de rödgröna. Det har ju trots allt förekommit några gånger i Sveriges historia. Hade man från den sidan då velat splittra regeringsformationen för att oppositionen, de borgerliga alltså, skulle få mingla in sig bredvid vänsterpartister och miljöpartister för ”att inte hamna bredvid främlingfientliga partier”?

Jag tror inte det. Man hade, om regeringsformation funnits, velat ha den mot alternativen oavsett om de varit i organiserad form eller ”lösa partier”, och jag kan respektera det- oavsett majoritet.

Då kommer andra delen av mitt resonemang, hur hantera demokratiskt valda partier? Sverigedemokraterna är demokratiskt valda, de har fått 349.600 svenska röster i valet 2010, vilket är mer än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet fick. Bland dem finns säkerligen tidigare röster från samtliga andra partier i riksdagen. Att i en debatt ett mellanvalår, mellan den styrande regeringen och samtliga oppositionspartier i riksdagen, hålla på att flytta runt deltagarna i någon slags svensk konsensus/ta hänsyn-strategi som ytterst bara blir löjlig, tror jag är rent kontraproduktivt. Fokusera istället på sakfrågorna, om det är något av partierna som någon tycker ska motarbetas, gör då det med demokratiska och korrekta medel, dvs. ta debatten.

Att placeringen av de mot regeringen opponerande partiernas deltagare skulle ge något visuellt intryck i den riktning som antytts, (att man skulle vara mer kompisar med SD i detta fall) tror jag inte heller på. Eller är det så att man är orolig för att blotta sig? (dvs. att det finns ett uns av sanning?) Detsamma skulle då kunna gälla oppositionens sätt att hantera, vilket ju förekommit i riksdagssammanhang redan, det faktum att SD skulle kunna ”liera” sig med regeringen,

-för det är det man kallar det om SD röstar med regeringen, till skillnad mot om de stödjer de rödgrönas förslag i riksdagen-

eller tänker jag fel? ;-)

Nej, heder åt Miljöpartiet som ställer upp imorgon! Jag tror snarare att det är ett lägligt  svepskäl för att komma undan viss annan jobbig fokus som nu finns på olika håll…att sedan herr Ohly, som tidigare erkände sig till kommunismen, kastar paj på ett demokratiskt valt parti på det sätt han gör, finner jag inte ens anledning att diskutera just nu.

GP, GP2, HD, Sydsvenskan, SvD, Staffan Dopping på Newsmill,

Bloggar; Tokmoderaten, Mikael Andersson, Maria Hagbom, Per Åke Fredriksson, Torbjörn Jerlerup, Martin Moberg, Essbeck, Peter Högberg,

”…och makten, och härligheten…i evighet?”

5 Comments
Demokrati, Kultur, Kyrkan, Politik, Sverige, samhälle

”Terminens” uppstart har varit tuff, både privat, arbetsmässigt och politiskt på olika fronter. Det har gått ut över både det ena och det andra, men här kommer en s.k. postning som plockar upp, och förhoppningsvis bereder väg för en lite mer frekvent belysning av världen ur SollentunaFredriks perspektiv.

Min gode vän och partikollega i Örebro, Kent Persson, har nog också haft det både tufft och stimulerande efter sin återkomst från den Bohuslänska semestern. För den som följer hans små epos på bloggen, vet man att han tar upp stort som smått, mycket med fokus på hur det går hemmavid.

Ett tema som jag tror kommer att återkomma åtskilliga gånger under höst och vinter, är just det som både Kent och andra bloggare frågar sig i olika former; vad är makt baserad på förtroende och hur ska man hantera den ur ett demokratistk perspektiv?

Låt mig börja med att säga att vi kan säkert hitta syndare i alla existerande partier, så har jag varit s.k. politiskt korrekt. Det är dock inte det min fundering de senaste veckorna gått ut på.

Som rubriken säger och citerar, kan vi fundera över Kristendomens mest centrala bön, och som de flesta svenskar över en viss ålder fått lära sig från rätt unga år. Kristendomen är, trots att staten numera är skild från kyrkan, en kulturell grundsten i vårt samhälle, hur sekulariserade vi än anser oss vara idag. Därför finner jag anledning att koppla just denna slutfras i ”Fader Vår” till mitt resonemang.

”Ty riket är ditt, makten och härligheten i evighet”…smaka på den meningen, riktad till Gud i ett en kristen bön.

Den moderna, av många med mig (jag är väl för konservativ…?) mindre uppskattade moderniseringen lyder ”Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.”

Oavsett vilken av dem man läser och tolkar, är det inte långt till att tolka in att många på den socialdemokratiska sidan ser sig själva som ett med makten i Sverige, det har liksom varit legitimt att makten skulle finnas hos (S), allt annat är bara obetydliga mellanspel. Låt mig då också påpeka att jag tillhör den borgerliga del av Sverige som gärna kan instämma i att Socialdemokratin gjort mycket gott för landet. Det är för mig inget problem att erkänna det.

Det som för mig är svårt att acceptera är när någon, oavsett vem det handlar om, börjar se makt, demokratisk sådan baserad på förtroende, som självskriven och medärvd. Då gör det ont i en själ som upplevt både det ena och det andra i livet.

Det som sker i Örebro just nu, med en maktkonstellation som (låt vara att jag har svårt för ordet ”ohelig”, inte bara av  det skäl som kan tänkas vara koppling till kyrkan) kan ses som en given konstruktion för att kapa åt sig just makten och styret i staden, är på gränsen till osmaklig. Jag har full respekt för att man vill regera och styra, det är själva grunden i demokratin, men inte på de premisserna. Vårdnadsbidrag har så länge jag känt till ordet, varit ett rött skynke (ursäkta den ofrivilliga ordleken!) för Socialdemokratin. Ändå bygger man sin makt på det.

Detta och hur debatten i både bloggosfär och media gått sedan herr Juholt vann ledarskapet i (S), har fått uppsynen att man liknar sig själv med någon slags politisk Gud…man äger liksom makten…i evighet..(!) Jag är fullt medveten om, och vi var flera som diskuterade detta efter valet 2006, att denna reaktion skulle komma om alliansen vann även 2010. det är nu det som håller på att hända.

Det innebär långt ifrån någon säker sits för Alliansen, tvärtom är det en utmaning att regera när dels ett nytt, mer eller mindre populistiskt parti kommit in i riksdagen, dels med en opposition som eroderade totalt efter valet. Alliansen behöver också, och det diskuteras gärna i andra inlägg och forum, utveckla sig och lyssna in vad människor uppskattar eller inte med politiken. Däremot är det nästan löjeväckande att läsa hur en hel del av (S)-sfären så självklart anser att fallet är nära för regeringen, när man inte ens ser sina egna tillkortakommanden.

Intressant nog finns det några som ser allvaret i vitögat av och till, och dessa är värda all respekt. För demokratins skull.

SvD, SvD2, SvD3, GP,

Bloggar förutom de redan länkade

Thomas B., Tokmoderaten, Martin Moberg, Lotta Olsson,

Ansvar och ambitioner, inte bara prat…

1 Comment
Demokrati, Sverige, Vardagsliv

Nu på morgonen nås vi av DN Debatts budskap om att Miljöpartiet kan tänka sig tre områden för samarbete, hållbart sådant, med regeringen. Låt vara att de ”skyller” på det tillbakadragna 5e jobbskatteavdraget, men ändå.

Vi ska i Sollentuna ha uppstart med den moderata kommunstyrelse-och gruppledargruppen inför höstens diskussioner om budget, allmänt läge och hur vi ska staka ut det politiska året. Därför hinner jag inte skriva något längre nu, men förhoppningsvis ger dagens händelser, med tal av statsministern och kommentarer kring MPs utspel lite mer att fundera kring här senare.

Jag tror, som ser politiken från det kommunala perspektivet, att det är just det här som kan ge en mindre låst situation i det Sverige som lider av ”det post-socialdemokratiska samhället”. Visserligen genomsyrar den långa S-märkta hegemonin oss väldigt mycket fortfarande, se bara på hur man i stort aldrig diskutera hur S-regeringen gjorde i minoritet. När nu Alliansen, som hade majoritet förra mandatperioden, den första majoritetsregeringen på länge, inte har majoritet mycket pga Sverigedemokraternas framryckning, ja då är det kris och katastrof. När kommer regeringskrisen?? Frågan man däremot aldrig ställer sig-vad händer då?

Nej, fram för mer ansvar och eftertanke, i många yrkeskategorier, inte bara prat och scenariespekulationer. Ord ska helst borga för handling, inte enbart demagogi.

Expressen,

Läs Thomas Böhlmarks tidiga utmärkta analys, Tokmoderaten har sin vinkel. Kent P., Daniel Snällman,

De desperata S-märkta bloggarna låter inte vänta på sig..

Sebastian Stenholm, Högberg lite mer sansad, Röda Berget,

Bitterljuva toner i mediesfären.

3 Comments
Demokrati, Europa, Politik, Semester, Sverige, samhälle

Idag har regeringens, läs Alliansens, politik slagits i spillror, allt enligt den samlade oppositionens åsiktsyttringar, långt ifrån läst alla.

Idag har man tagit ett ansvarsfullt steg för att bibehålla marginaler (dvs. inte skapa underskott i finanserna), utvärdera vilka reformer, om några, man har råd med kommande budgetår. Vad som är viktigast. Detta enligt den borgerliga mediesfären och bloggosfären. (inte heller där läst allt)

Vem har rätt, och vad stämmer? Ja, det ligger självklart i betraktarens ögon, och vilka glasögon ”tyckarna” har på sig. Jag är fortfarande halvt kvar i semesterbortkoppling, eller rättare sagt på väg in i vardagslivet igen, vilket innebär att jag valt att inte ännu koppla på den värsta debattandan i min blogg, eller på t.ex. Facebook.

Det har varit skönt att ta en reflekterande paus (nästan) i skrivandet sedan jag lämnade Almedalen. Stoffet finns dock, och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det ofta kliat i fingrarna. Samtidigt vill jag inte ha en ensidig s.k. megafoneffekt med min blogg, jag är inte för mer än att kunna syna den politik som vår regering för, jag vill inte bara reflektera de dagliga politiska pajkastningarna från de olika lägren. Och jag måste säga att jag inte har så mycket till övers för den storm av nästintill jublande socialdemokratiska bloggares uttryck idag. För att inte tala om mediernas spegling av det ”tomma i vad som återstår av Moderaternas politik och löften”. Slutsatserna dras innan olika parters uttalanden gjorts, allt i den tangentsnabba internetvärlden, och TV ska inte vara sämre. (Ulf Kristofferson på TV4 t.ex.) Att som statsvetaren Jenny Madestam som jag normalt hyser stor respekt för, kalla dagens vändning för enbart svepskäl tycker jag är lite magstarkt…Då tror jag Henrik Ekengren Oscarsson är mer rätt ute idag.

Dessutom vill jag emellanåt kunna skriva om lokala saker, om mer globala diton, och inte minst om europeiska händelser.

Vad som idag skett, kommer att debatteras och dryftas länge framöver, jag tror att man ska stilla sig lite innan man drar för stora växlar på det svenska. Intressant kan ju även vara att studera vad Riksbanken tänker göra penningpolitiskt i september…

Lika viktigt, tycker jag, men kanske inte så många här hemma (?), är det som uttalades mellan den franske presidenten Nicolas Sarkozy och den tyska förbundskanslern Angela Merkel. vad de sade, var inte direkt väntat av finansvärlden, som trodde att pengar åter skulle spridas i s.k. paket. Det blir spännande att se hur EU hanterar den av många redan utdömda europeiska valutan och ekonomiska politiken. Till detta återkommer jag dock, och passar på att gratulera min bloggvän Mattias Lundbäck, som oftas inte är helt överens med mina åsikter.  Han fyller år idag. Det gör även Thomas Böhlmark, som skrev detta omdebatterade inlägg imorse. Grattis!

Nu är det sent, och jag ska själv till budgetdiskussioner imorgon med kommunledningen rörande vår nämnds äskanden inför 2012. God natt och ser fram emot en intressant höst inom många områden…

DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, GP, Hd ,

Bloggar, Kent P., Tokmoderaten, Maria H., Mikael Andersson, Göran Pettersson, Dennis (MUF),

Krassmann, Annika Högberg, Martin Moberg, Sebastians tankar, Röda Berget, Westerholm, Högbergs tankar, Jinge,

Det forna (s)tatsbärande partiet bygger om?

1 Comment
Läste ..., Politik, Sverige

Klockan är 23 enligt normaltid, men om några timmar tappar vi en timme till förmån för våren och sommaren…efter ett konferensdygn i Stockholms skärgård och på Ålands Hav med syfte att utveckla och förankra vår allianspolitik i Sollentuna, känns det som om jag borde ta vara på varje timme sömn jag kan få i natt…

Några andra som nog inte har så många timmar att förlora på att sätt spaden i marken och gräva på riktigt, är de som nu förmodligen festar på i det nya kongresshuset vid Centralen. Kanske medvetet att de valde denna korta natt!? Frågan är om de som i denna bild också har ett antal byggkranar och en stomme…men dåligt med innehåll? Baracker eller paviljonger som de kallas i t.ex. skolsammanhang, bör dock inte stå alltför länge…folk brukar ledsna på dem…

Jag ska inte recensera mer än att av det jag läst mig till ikväll, så är det tårar för Mona Sahlin, trots att hon varit så bespottad stundtals, och en enorm känslomässigt laddad tillställning där i stort sett varje närvarande socialdemokrat (utom möjligtvis Kjell Olof Feldt, f.d. finansminister, som också såg konturer av en stomme men inget innehåll…) lyriskt lovordade ”frälsarens” återkomst. Det är väl kanske det som är meningen med kvällens fest, att ingjuta mod. det behövs dock en aning mer substans i detta för att ge statsministern och Alliansen något att bita i när man tar sig an en opposition som vi så väl behöver i vårt land.

Jag återkommer senare i helgen, men många äro kommentarerna till detta partis utveckling, det parti som under många år ansågs som det enda ”stabila” regeringspartiet….undrar vad man ser det som idag bland ”vanliga medborgare”?

Jag borde även kommentera skeendena i SAAB igår, men det får anstå.

Önskar en god natt, även om den blir kort.

Kent, Mary, Tokmoderaten, Soilander,

Det gäller att vara bäst när det gäller…

1 Comment
Politik, Sport, Sverige, samhälle, världen

En favör man har som frilans och s.k. fritidspolitiker (vad är det förresten kan man undra, för någon fritid har man inte mycket i den rollen!) är att det ibland går att ta sig friheten att ta en paus i allmänna göromål och titta på t.ex. skidskytte-VM. Idag var det Helena Ekholm som skulle tillfredsställa den svenska auran. Visst fanns där andra svenskor, men det är ju bara medalj som media vill ha. (med tanke på gårdagens i mitt tycke lite tvivelaktiga Dag, internationella kvinnodagen, kan man ju undra hur tankarna går på olika håll?)

Det var i alla fall en fröjd, att mellan telefonsamtal och e-post, kunna konstatera hur en idrottskvinna håller i och med tålamod och envishet genomför en tävling som kan vara en av de bästa i historien. Hon sköt inte en enda bom, och åkte dessutom skidor på ett ypperligt sätt. Det intressanta var att hon inte stressade i snålblåsten, skottserierna var i många fall längre tidsmässigt än konkurrenterna, men hon träffade 100% rätt. Grattis säger jag med beundran!

Steget är inte långt till den process och långlopp som (S)ocialdemokraterna går igenom när man letar ny partiledare efter Mona Sahlin. Ännu en framkastad kandidat har nu sagt nej, Leif Pagrotsky säger sig inte vara villig att ställa upp. Visserligen vet man snart varken ut eller in om vem som kan tänkas vara intresserad under ytan, ovan ytan eller som outsider. Det har använts många olika epitet när det gäller skådespelet, och jag tänkte inte recensera det här och nu. Jag nöjer mig med att säga att det kommer att behövas att vara bäst när det gäller, inte bara internt inom (S) utan även utåt, mot Sverige på sikt, om ska nå framgång för partiet som anser sig ha mer eller patent på styret vårt land. Utan kvaliteter av ganska ovanliga slag, hur betrodd och förankrad i den gamla S-myllan personen än är, kommer den tilltänkta/e att stå sig slätt. Risken för platt fall är överhängande.

Nu gäller inte det bara det socialdemokratiska partiet, utan även Alliansregeringen. Man kan absolut inte luta sig tillbaka och tro att med den typen av (icke)opposition som just nu pågår från den traditionella vänsterkanten är promenadstigen till valseger 2014 redan krattad. ”A vrai dire” som man säger på franska, eller rent krasst på svenska, kommer det att krävas en kraftansträngning och en fortsatt rörelse framåt för att framstå som attraktiva och intressanta för de borgerliga partierna. Dagens väljare, oavsett sida, är inte lojala och ”konservativa” i den utsträckningen att det räcker för valvinst. Det har (S) fått erfara två gånger nu, och i mitt sinne är det slutet på en tradition och en hegemoni i svensk historia.

Nej det gäller att vara bäst när det gäller, inte bara på träning (opinionsundersökningar t.ex.) och genom duktig hantering av samhället. Man måste visa på framåtanda också för att dra till sig intresse och skjuta mitt i prick. Precis det, och lite tur i olika avvägningar gjorde Helena Ekholm till en stor segrare idag.

DN, DN2,

Bloggar, Kent P., Tokmoderaten, Maria Hagbom, Mary X, Mikael Andersson

Vaktombyte hos statsministern

2 Comments
Läste ..., Sverige, samhälle

För en stund sedan rapporterade Ekoredaktionen att H.G.Wessberg väljer att sluta som statssekreterare hos statsminister Fredrik Reinfeldt. Turerna går fort, för två veckor sedan skrev bl.a Norrköpings tidningar (också refererat från TT) att H.G: Wessberg stannar kvar eftersom han begärt omgående tjänstledigt i Riksdagen.

Jag träffade Wessberg i samband med ett valplaneringsmöte för drygt ett år sean, alltså 2009. han är en imponerande männiksa, skarpsynt och ödmjuk, men säkert precis så hårdnypad som sig bör. Hans filosofi var, och är säkert, att en sådan person som han då var, ska inte synas utan bara finnas i kulisserna och verka mellan olika parter under ytan. Det är alltså ingen publik tjänst. Hans analyser är mycket intressanta och har säkert gjort Alliansen stor nytta.

Nu väljer han att sluta, och skriver bl.a. 

”Men det här är inte ett jobb som man kan ha för evigt. Och eftersom jag också anser att man helst bör byta en sådan här befattning vid mandatperiodskiften är detta rätt tillfälle att göra något annat. Jag meddelade min avsikt till statsministern dagarna efter valet”

Det är en lika respektingivande åsikt som jag hört honom säga om andra saker. Läs gärna hela pressmeddelandet här.

Frågan alla ställer sig nu är givetvis vad han ska göra istället. Jag är övertygad om att han inte behöver vänta särskilt länge innan han får andra erbjudanden. En del tror tydligen att han ska bli finanslandstingsråd i Stockholm. Dessutom är det ju fullt möjligt att han återgår till Riksdagen.

Han är i alla fall väl värd lyckönskningar inför framtiden! Att sluta när man ”är på topp” är en styrka som inte alla besitter.

DN, DN2SvD, GP, Sydsvenskan,

Uppdatering kl. 14.15; han lämnar enl. DN även sin riksdagsplats trots en sjundeplacering på listan. Han vill alltså göra något annat. Vi får se vad det blir.

Uppdatering 19/10, Per Gudmundsson i SvD alltid lika träffsäker, men lite av det hade jag med igår redan… :-)

”Nu har vi baxat det ända hit…”

3 Comments
Politik, Sverige, samhälle

…kunde man man kanske travestera ett gammalt talesätt från en känd f.d. (S)ocialdemokratisk finansminister vid namn Kjell Olof Feldt.

Talmansfrågan och hela cirkusen kring Sverigedemokraternas ev. inflytande, kan ju inte vara något annat än ett stort bojsänke för (S), hur mycket man än försöker göra något annat gällande. Hur man än vänder sig nu, har man kört in i en återvändsgränd, och då hjälper det inte att Alliansen också kan stödjas av SD för sin kandidat. Det hela har tagit proportioner som inte kan anses rimliga tycker jag.

”Statsministern rasar” skriver Veronica Palm i sin blogg nu på morgonen. Hon läxar upp honom om att ta ansvar…Jaha, vilket ansvar är det? Att låta (S) få talmansposten? Ärligt, ansvar tar han nog och frågan är hur mycket ansvar de rödgröna (f.ö. har inte Miljöpartiet hörts mycket just nu) tar sitt ansvar med alla turer fram och åter.

Vad som sker är man ger Sverigedemokraterna ofattbart stort utrymme från första början, något man sade sig absolut vilja undvika. Kent P kallar det att ge dem en fribiljett in i det politiska maktspelet. Tokmoderaten för ett långt resonemang om hur turerna gått, och hur vissa socialdemokrater faktiskt resonerar på ett annat sätt. (och om det senare kommer jag själv att resonera i annat inlägg)

Tråkigt att se är att de flesta socialdemokratiska bloggare mest ”spyr galla” över regeringen. Ett exempel är Högberg. Oavsett vad som sker, är det som ledaren och Claes Arvidsson i Svd understryker idag. Vi får snart veta hur det går…

Expressen, Göteborgsposten, Sydsvenskan, SvD 2, DN