8 oktober
Andra dagen började med lite tysk TV och konstaterade snabbt att mycket handlar, liksom i somras, om miljö, järnväg och debatten om ”S21″, den omstridda nya underjordiska stationen i Stuttgart. Ett ämne att plocka upp längre fram i höst. Infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd lär få en del liknande diskussioner omkring sig.
Dags för en diger frukostbuffé, där jag en stund fick sällskap med en ”handelsresande” som kände väl till Västsverige och Göteborgsområdet bl.a. Alltid trevligt när folk är intresserade av omvärld och vill diskutera och inhämta olika människors öden, väl och ve. Han tyckte det var intressant att vi färdades och studerade dessa delar av Tyskland.
”Vi tyskar är så dåliga på att semestra och upptäcka hemma”, sade han.
Känns det igen? Det förekommer även hemma i Sverige, även om vi nog blivit bättre. Mitt eviga mantra är att det finns så mycket i Europa att upptäcka! Som avslutning, när jag stod och tog en sista ”brötchen”, kom han fram och tog i hand, önskade oss en trevlig vistelse. - Njutning - Det enda jag i efterhand kunde ångra, var att jag inte tog kontaktuppgifter.
Så bar det upp till rummet, stänga väskan och lasta ut den till bussen. Tillbaka till Stadtkirche för en kort samling och morgonbön. Promenad genom Wittenbergs centralgata bort till ”Lutherhaus”, där vi gick igenom de flesta av sevärdheterna. Kaffe ute på museigården, en del intog tyska bakverk. Inte jag, frukosten satt fortfarande fint i magen.
Efter museibesöket, gick vi tvärs över gatan för att få oss lite lunch på ”Gaststätte Haus des Hantverks”. ”Cranach-steak” stod på menyn, det innebar kalkon med div. tillbehör, mest ris och ärtor. Solen strålade och vi kände oss väldigt väl bemötta. Ute i bussen fick vi höra att en kines Li Xiaobo fått Nobels fredspris, istället för Helmut Kohl. Just fredspriset kan man alltid diskutera på olika sätt, men jag kan tycka att det är lite synd att inte Tysklands enande och arkitekten Helmut Kohl fick priset. En mycket större händelse än vi kan tänka oss i Sverige, enligt min mening.
Så blev det avresa mot Eisenach, denna stad som för mig genom tiderna symboliserat den nära gränsen mellan gamla Väst och Öst. En både skrämmande och spännande tanke som tonåring och ung vuxen.
Dagens tur blev den längsta under denna resa. Den innebar både utsikt över, och diskussion om, vindkraftverk. Det var mindre skogar av dessa vi passerade längs vägen, förbi städer som Dessau, Leipzig, Jena, Weimar (historiens vingslag), Erfurt och slutmålet Eisenach. Solnedgången vi fick se bort över Thüringer Wald, en bergskedja med toppar uppåt 1.000 m.ö.h., var fantastisk och mycket snarlik min bloggbild här ovan.
Väl i Eisenach checkade vi in på ett i mitt tycke mycket mysigt och genuint hotell, med hänsyn till att vi var drygt 20 personer och inte kunde ta ”vilket som helst”. Synd bara att vi inte fick mer tid på hotellet, det kändes som våra lakan blev väldigt lite använda. Middagen intogs på en restaurang ute ”på stan”, så mycket stad det nu är. Gott kött, gott vin och vatten därtill, dock med viss förvirring och irritation i samband med församlingens nya s.k. ”alkoholpolicy”…frågar man mig, har vi en hel del att lära av våra centraleuropeiska vänner i det fallet.
Som avslutning hamnade vi på en pub, tyvärr ganska inrökt, och där har jag inget till övers för gamla traditioner, men väl respekt för rökare. Kläderna hade behövt hängas ut efter återkomsten till hotellet. Sängen väntar, trött efter lång men intressant dag.
