Man kan förundras över vändningar i samhället och på arbetsplatser, det har jag varit med om vid ett flertal tillfällen. Däremot har jag en märklig känsla när det kommer till den vändning av den politiska kartan och därigenom den interna stämningen i den röd-gröna allians man skapade för ca 20 månader sedan. Från att ha varit leende och snudd på kaxiga, har de hamnat i motvind och ser inte så lyckliga ut längre. Kanske har herr Ohly fortfarande oftare än förr ett leende på läpparna. Fast även han pressas alltmer. Detta märks mer och mer i de fyras uttalanden. Kent P tar upp detta i sin blogg idag.
Att man mer och mer börjar kasta paj, anklaga Alliansen för det ena mer märkliga än det andra, tror inte jag att de svenska väljarna kommer att premiera. Socialdemokraternas stödparti LO, med Wanja Lundby-Wedin har sin egna syn på demokratin. Även Östros börjar slira på hur man hanterar förtroende.
Det finns en lek som kallas ”Arga leken”, Kristian Luuk hade den i sitt program för några år sedan, ett rätt roligt exempel för en frankofil som jag, finns här. Det allvarliga i sammanhanget är att ”leken” att söka stöd och mandat för att få regera konungariket Sverige faktiskt inte är en lek, och inte ska göras med ilska. Jag kan förstå frustrationen som de rödgröna nu går igenom, efter att ha räknat med en promenadseger över en rökt Alliansregering. För Alliansen gäller dock fortsatt arbete och metodiskt, vänligt förklara vad vi står för och vad vi vill åstadkomma, hur mycket det än känns att vi har varma vindar i seglen. Knappt nio dagar kvar.