Jag har funderat lite den gångna veckan. Märkligt känns det hur det förs fram saker från ”höger och vänster” i debatten, alltmer desperata ageranden för att komma åt regeringen. Jag kan förstå att man vill vinna val, att man önskar få utrymme. Finns det då inget pris för den typen av mål, inga gränser? Som sagt, jag har funderat.

Under veckan är vi flera som gjort hembesök här i Sollentuna, på ett par olika ställen. Oavsett om det varit ”våra egna” områden eller sådana som vi inte riktigt har vår valmanskår i, känns det aldrig, och jag betonar det, aldrig otrevligt. Människor som inte har lust att prata säger det, och får eventuellt material att studera, eller kasta om de hellre vill det. Läs f.ö. Johnny Magnussons krönika i GP, den speglar mycket av det som vi upplever. Imorgon är de dags igen, efter att ha kampanjat i Sollentuna Centrum. Alla partier samlas till förmån för demokratin.

Därför förstår jag inte den för mig mycket konstiga stämning som sakta skruvats upp, främst från Socialdemokratin. Är det så enkelt att de är desperata som vissa beskriver det, och känner sig så osäkra och rädda för att inte kunna ta tillbaka makten att de börjar agera på de mest märkliga sätt? Jag vet inte, men det känns tråkigt.

I veckan upptäckte jag plötsligt att jag inte kunde läsa ”nyhetsflödet” på Facebook-sidan hos en av mina socialdemokratiska kollegor i Barn och Ungdomsnämnden…det har jag alltid kunnat förut. Jag frågade henne i samband med ett möte i kommunhuset, om hon på något sätt stängt av mig, men fick bara ett snett leende tillbaka. Hur tolkar man det? Har de sådana hemligheter för sig, som de inte vill visa offentligt? Varför skriver de i så fall det på offentligt rum i Facebook? Det går ju att skicka mer privata saker där också!? Det må vara hur det vill med det, jag tänker i alla fall inte förfalla till någon slags valtidscensur i sociala medier. Jag hoppas kunna vara så balanserad och respektfull, trots olika åsikter ibland, att jag kan stå för det jag författar.

Apropå propaganda och demagogi, har jag också funderat över varför det är så svårt att uttrycka vad man själv – eller möjligen det parti man tillhör – vill åstadkomma istället för att hacka motståndaren sönder och samman. Ett praktexempel på denna ”gnällmetod”, är följande blogginlägg från en S-kollega hemmavid, och som dessutom aspirerar på en riksdagsplats.

Dessutom börjar man från vänstersidan driva att t.ex. M och KD ska tvingas att redovisa vilka som donerat pengar till partiernas kassor. För mig är det en integritetsfråga, som annars verkar vara så viktig, och så länge inget missbruk förekommer, tycker jag det är en befängd idé. En idé som bottnar i gammal bruksavundsjuka. (För övrigt kan man ju fundera hur duktiga(S) varit på att förklara sambandet mellan LO och Arbetarepartiet genom åren…bara sådär…) Kent Persson i Örebro skrev häromdagen att (S) borde ställa sig i skamvrån…

Jag hoppas att de två återstående veckorna i valet blir givande och så fria från anklagelser det bara går. Fram för kreativitet!

Läs även ledaren i DN